Jag läste boken när den kom ut och tyckte bara att den var konstig. Jag pratade med bibliotekarien som hade rekommenderat denna bok och sa att jag inte kunde förstå hur folk och kritiker kunde hylla denna boken till skyarna, det är ju bara vardagsmat hon skriver om sa jag. Ja, sa hon jag håller med dig men detta är den första boken där författaren verkligen beskriver verkligheten för gemene man som inte förstått något innan.
Så jag hoppades att jag skulle förstå och få en helt annan synvinkel på boken denna gången men tyvärr när jag nu läste om den tyckte jag istället att hon verkligen gick in för att frossa i råhet,  brutalitet , utsatthet och dessutom fick jag känslor av rasism och svartmålning av det finska invandrade arbetarfolket.
Nu vet jag inte om Alakoski beskriver sin egen barndom eller bara hittar på men det är verkligen pang på rödbetan och vissa situationer undrar jag verkligen om tjejer i den åldern verkligen förstår det hon skriver att de gör.
Tycker ärligt talat att boken fortfarande är konstig och ingenting jag skulle rekommendera andra att läsa.

#0 Jag har aldrig hört henne, men jag kan tänka mig att hon är en fängslande berättare även muntligt.

#1 Tarotstollan, det ligger nog en hel del i vad du säger också. En del episoder verkar osannolika och konstruerade.

Ja, vad ska man säga? Utan den värme och kärlek, sammanhållning och barnens praktiska överlevnadsfärdighet som ligger under händelserna i boken skulle den vara outhärdlig. 
Men där finns mamman som med små medel fixade och bakade, lagade mat, städade, skötte om och höll ihop familjen. I de goda tiderna vill säga, de när inte alkoholen regerade.

Mammans väninna Helmi som inte söp och som var ett stöd och den goda fen. Kompisarna till Leena som kunde söka skydd och stöd hos varandra när familjerna bröt ihop.

Kompetensen och rådigheten hos flickan Leena som alltid hade 25-öringar till hands om hon skulle behöva ringa på hjälp från en telefonkiosk. Som gjorde det och ambulansen kom. (Men personalen vägrade hämta mamman för att hon inte ville själv. De brutna revbenen fick läka ändå.)

Inte ens när något blir bra, blir det riktigt bra. Leena blev mästersimmare och fick åka till Mallorca på resa. Den resan verkar hon inte komma ihåg något av. Var det (bara) en dröm? 

Fanns de här personerna på riktigt? Fanns Hitler-simläraren som bröt upp toalettdörren när Leena satt där och hade ont i magen och lämnade ut hennes utsatthet till alla som tittade på utifrån? 

Fanns söndagsskoletanten som i salvelsefullt nit plötsligt fick för sig att döpa barnen utan föräldrarnas medgivande?

Satt verkligen kvinnorna och pratade om det mest privata när barnen lyssnade?

En sak vågar jag nästan påstå utan att fråga: Den finska arbetarklassen satt inte och pimplade vin! Vinet är ett senare påfund. Koskenkorva, för perkele!
Svinalängorna, ordet, lär inte ha funnits på riktigt. Och inte skulle "kommunen" ha uppfunnit det ordet, som det står i en bokrecension! Det är mycket som inte besvarar läsarens frågor och med författarens frihet får naturligtvis Alakoski skruva så mycket hon vill. Men det vore bra om det framgick om det är en dokumentär eller en parafras eller något annat.

Trots detta tycker jag boken var läsvärd, men jag vill inte se filmen.

Detta om boken. 

Förutom den retar jag mig på alla dessa skildringar i text och ton om hur eländigt arbetarklassen hade det, hur de söp och hur de inte verkade kunna ta vara på sig själva!
Varför är det inte intressant med den bildade arbetaren, som kämpade för jämställdhet och rättigheter i fackföreningar och fredsföreningar, gick språkkurser och bokcirklar? Som kämpade för och lade grunden för ett lättare, bättre liv, ett modernt liv?

Alla de som inte söp, som var kärleksfulla och toleranta, för vilka solidaritet var ett viktigt, levande ord!? Den raka, stolta arbetaren!

De finska arbetarna som kom var inte suputer, "periodare", de var eftertraktad arbetskraft som var med och lade grunden för allas vår välfärd. De byggde skepp och kärnkraftverk, de löste problem och klurade ut lösningar. 

Det var, kort sagt, inte bara eländes elände och det är en falsk eller åtminstone högst ofullständig historieskrivning om man bara tar fram den sidan.

Jag förstår inte heller att den fått så bra kritik. Den har belönats med Augustpriset, filmatiserats och det har även gjorts teaterpjäser av den. 

Jag blev väldigt överraskad av det grova språket. Sådant ogillar jag väldigt starkt och för mig känns det fel när det kommer från barn. Jag förstår inte varför  det var nödvändigt. En annan sak är att meningar är så korta och avhuggna på något sätt. Det stör mig väldigt mycket och det var jättesvårt att få flit i läsningen. Något som jag tycker är viktigt för att kunna leva sig in och engageras i handlingen. Det kan hända att jag inte förstår poängen med det (om det nu finns en sådan), men det verkar som att hon försöker skriva utifrån ett barns perspektiv så det blir inte så många djupgående reflektioner kring det som pågår i Leenas hem. Vet inte om ni tänkt på det, men tonen ändras (upplever jag det som) när Leena är lite äldre och har börjat tävlingssimma. Då kommer det lite mer känslor och vad den yngre Leena upplevt och hur missbruket påverkat henne. 

Susanna har haft en tuff uppväxt med föräldrar som missbrukade både droger och alkohol. Även hennes bror levde destruktivt och var missbrukare under många år, men lyckades ta sig igenom det. Hon är uppväxt i Ystad och kom till Sverige som ung från Finland. De levde väldigt fattigt och ibland hade de inte råd att köpa ens det mest nödvändiga som tandkräm. Hon tvingades också snatta för att fylla det tomma kylskåpet hemma. Många i hennes omgivning missbrukade, både kompisar och deras föräldrar. Så det finns många och stora likheter med Leenas uppväxt. 

Båda Susannas föräldrar dog när hon var i trettioårsåldern av missbruk.

Vilken förbannelse alkohol och droger för med sig. 😢

Ja, det är så sorgligt. 😕Och ofta uppmärksammas inte det av skolan/förskolan. Kan föräldrar uppträda någorlunda normalt inför personalen så brukar de köpa det. 

Susanna berättade aldrig för oss (inte direkt i alla fall) om att boken handlar om hennes uppväxt, även det var tydligt för oss. Hon sa att verkligheten var mycket värre än vad som skildras i boken.