"ljuvligaste lilla bokstycke jag läst på länge, "briljant, oemotståndlig", är några av kommentarerna på insidan av omslaget...
Jag grep mig verket an fast besluten att läsa den välvilligt. Jag skrattade många gånger, särskilt åt den dråpliga scenen på slutet när den blivande pappan kånkar Bridget som snart ska föda fram till förlossningskliniken för att det inte gick att få tag på taxi. (Det är hårt för gravida välbeställda kvinnor även i London.) På det sättet fyller den sin funktion som underhållningslitteratur.
Dagboksformen är fyndig och gör boken synnerligen lättläst. I det här fallet skriver hon också riktat till sitt barn att läsa när han växt upp, vilket är ett smart grepp.
Det är roligt att läsa en roman där SMS-trafiken speglar dagens verklighet och vedermödor ("JÄVLA DANIEL SVARA INTE") för att inte tala om mass-SMS som i fyllan och villan kommer fel och framför allt aldrig borde skrivits. Tacksamt, dråpligt, kul.
Jag försökte att inte reagera på ytligheten i det myckna bruket av alkohol och sex, gärna i kombination. Fjäskande för drottningar och (den inbillade) vikten av att förhålla sig till samhällets grädda och glam, förlegade värderingar . (Hur bara orkar de?)
(Håller med Tarotstollan om att samtalen med pappsen går mer på djupet och vi anar förnuft och värme där. Samt lite Marks tal i kyrkan.)
Här finns förstås också sympati för Bridget och den situation hon hamnat i och hennes längtan efter något mer än ytan, efter ett barn och att gå vidare.
Hur som helst, roligt, lättsamt, på sina ställen fascinerande, men efterlämnar inte den där känslan som riktigt bra böcker som griper tag i en gör.