Jag håller fortfarande på att läsa boken, har kommit fram till s. 281, så det är nästan 300 sidor kvar. 🥵

Jag ska i alla fall inte kika in här nu mer så jag inte förstör läsupplevelsen men återkommer när jag läst ut boken.

Jag älskar denna bok, vilket är ganska konstigt för den är så otroligt olik alla andra böcker jag läser och älskar. Var ett tag sen jag läste den så minns inte så mycket väldigt exakt men vill någon diskutera kanske jag har något att bidra med.

Gillade boken väldigt mycket och kände verkligen när jag började närma mig slutet att jag ville inte att den skulle ta slut. Jag ville följa dem. Jag hoppades in i det sista att Nell och Agnus skulle få varandra men jag antar att det inte var tänkbart på den tiden med tanke på deras olika samhällsställningar.

Jag blir fascinerad av författarens förmåga att beskriva strider under Krimkriget. Hon berättar om förhållandena, politiken, sjukvården, hur det var på fältet o.s.v. och jag kan tänka mig att hon läst ganska många historiska böcker innan hon tog sig an att skriva Hope. Även när det gäller förhållanden i Boston under tiden som Hope var där och när koleran härjade. Det krävs mycket kunskaper för att kunna beskriva hur det var för "vanligt folk", hur de levde och vad de sysslade med, liksom de andra i andra samhällsskikt. Jag läste att författaren bor i Boston så det är nog ingen slump att hon valt den. 

När jag läser böcker från den här tiden så kan jag inte låta bli att känna nästan avsky för män. De har alltid haft det bra och kunnat göra vad de ville med sina kvinnor. De fick slå dem, bestämma över dem helt och hållet, de ägde de i princip. 

Vad gäller Nell så är jag även lite besviken att hon inte fått veta att Alfred är homosexuell. Tänk att vara gift med någon som vägrar närhet. Det blir nog svårt att inte känna att det är jag som är problemet. Hade hon vetat så skulle hon kanske ha lättare att ge sig tillåtelse att älska igen. 

Vad gäller lady Harvey och William så tycker jag att det är ändå fint att de trots allt verkade ha en fin relation, speciellt på slutet, där de älskade varandra trots att de inte kände sig fysiskt attraherade av varandra och var mer goda vänner än makar. Jag kan tänka mig att på den här tiden var det inte tänkbart att vara homosexuell och det måste ha varit en stor inre kamp för de homosexuella som säkert ville inget hellre än "vara som alla andra". Många gifte sig säkert för att de hoppades på att bli "botade". Så sorgligt att leva ett helt liv utan att kunna älska fullt ut och leva ut sina känslor.