Annons:
Etikettmånadens-bok
Läst 2345 ggr
Loris M
2017-05-01 08:00

Diskussion - Min fantastiska vännina

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Nu är det fritt fram att diskutera månadens bok för april Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Har ni läst den?

Jag har inte lyckats få tag i den. Vi har 12 exemplar på vårt bibliotek och alla var utlånade nästan april ut. 😮Få se om jag tar min an boken senare när den finns tillgänglig.

Annons:
MonicaLagerquist
2017-05-01 08:09
#1

Nu har jag laddat ner boken från Legimus.Har några böcker som ligger före men om någon dag blir det till att lyssna på den.

Stolt ägare till fem La permer

Magi-cat
2017-05-01 20:27
#2

Jag har läst den. 🙂 Återkommer.😎


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

[NeferNefer]
2017-05-04 06:47
#3

Har inte hunnit skaffa den, det har varit lite väl mycket att göra ett tag …

MonicaLagerquist
2017-05-04 07:39
#4

Jag har börjat lyssna på den.Hunnit till kapitel åtta än så länge.

Stolt ägare till fem La permer

Tarotstollan
2017-05-04 22:19
#5

Jag hoppar över denna boken.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Lavine
2017-05-04 22:35
#6

Jag har läst den, men det var ett tag sedan. Hur brukar ni prata om böckerna? :-) Jag kan bara slänga ur mig nåt tills vidare och säga att ett bestående minne från barndomstiden är dockan. Det kanske förekommer flera dockor i boken, men jag tänker på en.

Annons:
Magi-cat
2017-05-05 07:22
#7

#6 Jag tror vi "får" prata om böckerna som vi vill. 🙂 Långt eller kort, vad vi reagerat på eller vad vi tycker, efter behag….

Dockan var ett viktigt inslag, både som symbolhandling och att man förstår att det blev ett bestående minne hos de inblandade också.


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Magi-cat
2017-05-05 07:47
#8

Det gick ett bra tag, kanske till 2/3 av boken, innan jag fängslades av den och kände att jag vill veta hur det går.

Nu ska jag inte berätta för mycket, (en del av er ska läsa den senare), men jag tar upp några saker som jag reagerade och funderade över.

Allt våld i de nära relationerna! Det här var ändå Italien efter kriget, på 50-talet, men det var helt ok och accepterat att pappan kunde slå sin fru och sina barn och t.o.m. slänga ut sin dotter genom fönstret utan att det blev några påföljder. Alla visste, alla såg och hörde men ingen ingrep eller gjorde polisanmälan. Det fanns liksom  inte någon gräns förrän någon faktiskt dog.

Bröder kunde utan vidare slå sina systrar. Sedan gick livet vidare när händelsen var över, de gick ut tillsammans, levde familjeliv och tyckte väl också om varandra och försvarade varandra mot andra. Tills nästa episod när den "starkare" behövde avreagera sig.

Det var ändå inte någon slum eller laglöst land de levde i, de arbetade och försörjde sig, hade bostad och gick i skola. Hur kunde våldet vara så accepterat, så vanligt? (Hur stod de ut?)

Sedan är det klasskillnaderna. Personerna i boken lever sina liv i sin stadsdel. En utflykt till en annan del av staden, där "de rika" bor är en stor händelse. De är så annorlunda, de rika, som några i en annan värld.
Inte heller verkar familjerna göra några utflykter. Närheten till havet lockar inte, utan man lever till synes enbart inom sin grupp, i sin del av staden.

Skolan är fascinerande. Hur lärarna driver barnen, tar fram de duktigaste som får tävla mot varandra, mest verkar det vara för att deras lärare ska få känna sig duktiga…Det är också lärarna som driver på att de elever som har "läshuvud" ska få fortsätta läsa. Det var dyrt, man måste plugga hårt och föräldrarna ansåg det inte nödvändigt. Vad skulle det vara bra för?
Men tack vare att läraren gick hem och övertalade föräldrarna, kom bokens Elena att få plugga vidare.
Hennes oerhört intelligenta kompis, bokens "väninna", gick ett annat öde till mötes.

Familjen, släkten, sammanhållningen är viktig. Jag reagerar på att Elena ändå inte nämner sina syskon förrän en bra bit in i boken och att de inte verkar ha någon roll att spela alls. Hur gick det egentligen för dem? Andra får man lära känna genom personbeskrivningar och deras interaktion, men inte syskonen.

Och så mamman, om vilken Elena så gott som enbart har negativt att säga. Att hon skelar och haltar återkommer gång på gång som något att skämmas för, som om mamman är något lite… förbrukat. Ändå är mamman, framkommer det på slutet, inte mycket över 30 år. Hon måste haft ett hårt liv. Hade hon några glädjeämnen, var hon stolt över sin ambitiösa dotter? (Jag tror det.)

Ellena Ferrante är en god berättare. I boken får väninnan Lila rollen som den som för historien framåt, som kan ge vilken händelse som helst liv och gnista genom sin sällsynta iakttagelseförmåga, förmåga att tillgodogöra sig kunskap och behandla språket.


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

MonicaLagerquist
2017-05-05 16:19
#9

Jag gillade den inte lyssnar just nu på del två.Hoppas att den är bättre annars skipar jag nog del tre.

Ogillar böcker med så mycket människor och jobbigt med folk med konstiga namn plus att varje person har två-tre smeknamn.

Jag reagerade också på allt våld.

Stolt ägare till fem La permer

Lavine
2017-05-05 18:14
#10

#9 Det är väldigt krångligt med alla namn, en del är rätt lika också. Jag hade klarat det mycket sämre om jag inte haft pappersbokens persongalleri i början av boken att ideligen gå tillbaka till. --- Det är ingen självklar vänskap tycker jag. De känns inte som "bästisar och bundis", "du och jag". Det är som att vänskapen är präglad av en tävlan och utmaning (dockan, igen). Och ganska tystlåten, eller outtalad. Så minns jag det i alla fall. Men, får jag säga en sak som sägs i senare delen, eller slutskedet av boken?

Lavine
2017-05-05 18:17
#11

#8 Jag reagerade också på våldet, och de fattiga gentemot rika förhållandena. Jag har bara läst första boken, men det ska bli mycket spännande att läsa vidare. Den känns väldigt genuin.

Magi-cat
2017-05-05 18:36
#12

#10 Håller med dig om vänskapen. Den håller en på sträckbänken. Det är som om de vill ha, söker, något av varandra, där berättaren hela tiden försöker leva upp till vad Lila har att erbjuda, något ouppnåeligt.

Det stör mig när Lila t.o.m. slår bokens "jag" för att hon inte kan sina grekiska glosor…

Vad ville du säga om vad som sägs i slutet? 🙂 (Vi diskuterar ju boken nu, så…)


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Loris M
2017-05-05 21:16
#13

#10 Ni som hunnit läsa ut boken ska inte behöva ta hänsyn till de som fortfarande håller på och läser. (även om det är snällt att tänka så)🙂 Den första maj har passerat så det är bara att prata på. 🙂

Annons:
[NeferNefer]
2017-05-06 16:54
#14

Intressant att följa diskussionen även fast jag inte har läst boken 👍Jag börjar faktiskt fundera över om jag ska undvika att läsa boken trots allt. Jag tycker det är jobbigt med eländesskildringar med våld och orättvisor.

Lavine
2017-05-06 18:46
#15

Jo, i slutet av boken kommer repliken som är bokens titel: "Min fantastiska väninna." Men - det är Lila som säger det om Elena, inte tvärtom, som är den utgångspunkt jag hade hela tiden när jag läste. Var inte det överraskande? Jag vet inte om det betyder något, förutom att det var ett slags erkännande från Lila som jag inte hade förväntat mig. Åh, nu minns jag hur bra jag tyckte den var. :-)

MonicaLagerquist
2017-05-06 21:36
#16

Bok två var bättre än bok ett.Lyssnar nu på trean.

Skulle väl knappast rekommendera böckerna till någon.

(är själv så dum att jag alltid måste lyssna/läsa klart en bok den kan ju bli bättre)

Stolt ägare till fem La permer

Tarotstollan
2017-05-06 22:35
#17

Tycker också det är intressant att höra vad ni tycker om boken, även om jag inte läst den och troligtvis inte kommer att göra det heller.
För även om andra avslöjar vad boken handlar om, är den bra så läser jag den ändå och verkar den tråkig och jobbig, så hjälper det mig att avgöra om jag vill läsa den eller ej.
Tycker det är jobbigt med böcker med en massa olika människor och namn, svårt att hålla reda på vem som är vem osv.
Oftast läser jag bara lite åt gången och då blir det ju svårare att hålla reda på alla karaktärer och namn.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

[NeferNefer]
2017-05-07 03:08
#18

Håller också med om att det är jobbigt att hålla reda på massor med människor som dessutom har flera namn var. Det är därför jag har slutat läsa Dostojevski. Jag har läst Idioten en gång, och tyckte den var bra, men jag tänker inte göra om det. Jag försökte läsa ett par andra av hans böcker men det är svårt att njuta av läsningen när jag inte har en aning om vem som är vem.

Lavine
2017-05-07 10:01
#19

Bli inte avskräckta för att det är många personer med, särskilt om man läser pappersboken, för då finns ett persongalleri i början av boken. (Det läses upp även i ljudboken såklart, men är svårare att gå tillbaka till.) Persongalleri borde alla böcker ha, jag läser Insurgent av Veronica Roth nu, och jag har svårt med alla personer där. 😂

#18 Håller helt med om ryssarna! De är hopplösa! Varje person har typ tre  namn. Omöjligt.  😛

Tokryck
2017-05-08 12:25
#20

Jag har inte läst boken, började men gav upp. Det jag inte gillade var hyllningen till väninnan (minns inte, var det Elena som var väninnan?) som verkade, i början då jag läste alltså, vara en riktigt självisk och elak person. Det var detta som gjorde att jag slutade. Jag tilltalades inte alls av denna hyllning när hon beskrev som hon gjorde. Fortsatte boken så eller var väninnan snäll/trevlig?

Om det dessutom var mycket sånt våld som ni skriver om så var det ju rätt val att inte läsa vidare känner jag.

Annons:
Magi-cat
2017-05-10 12:02
#21

#20 Väninnan, Lila, var väl inte precis snäll eller trevlig. Men hon var verkligen speciell satte färg på tillvaron för Elena, färg i vardagen och senare i texterna de skrev. Det var väl nästan lite  som ett beroende, deras relation där de vill ha något av varandra, där Lila hade mer att ge och Elena behövde.

Först mot slutet ser man mer av en ömsesidighet, tycker jag.

Våldet…hemskt, och förvånande, men det går att läsa boken, tycker jag. Ferrante skriver så distanserat och utan att vältra sig i snaskighet. Det var bara som det var…

#15 Jag hajade också till för den kommentaren! Först då fick Elena på något sätt ett erkännande från Lila.


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Magi-cat
2017-05-10 12:12
#22

En sak som jag undrat över är en av de där ovanligheterna med Lila, kanske den största…Hennes "gränsupplösning"!

När det blev för mycket för henne (som under den galna nyårsnatten när gängen försökte övertrumfa varandra med nyårsraketer och till slut övergick i skottlossning), kände Lila hur hennes gränser liksom löstes upp och hennes "jag" flöt ut…

Eller som när hennes pappa slängde ut henne genom fönstret och redan medan hon ännu var i luften såg hon hur asfalten löstes upp  (eller var det några figurer som löste upp den?) för att ta emot henne mjukt så att hon inte skulle komma till skada…


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Lavine
2017-05-10 21:04
#23

Om våldet: ja, som i #21: det är ingen actionbok, utan är mer som att det ingår i skildringen av tiden och kulturen. #22 Spännande, hade inte tänkt på det!

BrittaD
2017-05-10 22:18
#24

Jag läste också den här boken för rätt länge sen, och efter det har jag läst tvåan och trean också. Och nu köar jag för fjärde och sista delen. Det måste ju ändå betyda att jag blev fångad av den. Fast egentligen tyckte jag inte - och särskilt inte när det nu gått några månader - att den är något litterärt mästerverk. Jag blev fångad av alla dessa människor och deras öden - tack och lov för person- och familjeregistret i början - och ville liksom veta hur det gick för dem. Men människorna är ganska fyrkantigt gestaltade (tycker jag), handlingen berättas rent kronologiskt utan större finess, om ni förstår vad jag menar.

Det mest intressanta - tyckte jag- var att få en så bred skildring av det sociala livet i denna napoletanska fattiga, nästan slummiga miljö och ändå så nära i tiden. Tror inte jag läst nåt om Italien mer än Savianos Gomorra om maffian, fanns ju lite av detta här också. Och hur detta våld och fattigdom gröpte ur det mänskliga ur människorna.

Roligt att läsa allas inlägg här, återkommer snart. Tycker att bok 2 var mycket bättre än den första och trean bäst.

# 22

Det här med Lilas gränsupplösning kommer igen i de följande böckerna och blir stundtals mycket plågsamt.

~ Man kommer aldrig först om man går i andras fotspår ~

haflingerforum.nu

Magi-cat
2017-05-11 07:12
#25

#24 Intressant att läsa dina synpunkter!

Ferrante skriver just så där avskalat och läsaren lämnas frihet att fylla i med känslor och reaktioner. (Jag önskar ibland att jag kunde skriva så där, lite sakligt. 😎 Inte bre på med känslor och en massa utropstecken! 😃)

Det är nog något med maffian, som du tar upp, det ligger som underförstått och som utomstående förstår man nog inte vidden av det, i alla inte jag, är jag rädd för. Bakgrundsstyrningen som finns där, det outtalade.

Och så krigets verkningar. Det var inte långt borta i tiden. Ingen blir bättre av krig precis. 

.

Hur miserabelt det än verkar på olika sätt är det ingen eländesskildring och inte direkt slum. De hade jobb, alla hade jobb, ungdomarna fick jobb i butikerna och de små verkstäderna. (Antar att den verkliga slummen var mycket, mycket värre.) Det verkar också ske en utveckling i slutet av boken. Bostäder byggs och det finns en aning av framtidshopp.

Jag kan säga att jag fastnade inte för boken förrän Elena var på sommarbesök (tack vare lärarinnan som visade omsorg och ordnade det) på ön i havet och kunde bada och läsa, var omgiven av välvilliga människor, hon fick beröm, var duktig….
 Där blommade hon upp och det är som om skildringen också blommar upp, som om både människor och läsare kan andas ut när den vanliga miljön släpper sitt grepp. (Ändå går hon hela tiden och väntar på brev från Lila…)

Tills Äcklet kom dit…🤮


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Magi-cat
2017-05-11 15:43
#26

Kul att det kom så mycket synpunkter på den här boken! 👍


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Loris M
2017-05-11 20:45
#27

#26 Tycker jag också. Det är nog den första bokdiskussionen där det blev riktigt fart. 🙂

Annons:
BrittaD
2017-05-12 14:13
#28

Jag har en tioårsdagbok, där jag skriver några rader varje dag. Noterar alltid böcker jag läser. Då upptäckte jag att det var precis ett år sedan jag läste den här boken. Tvåan och trean läste jag i ett svep i början av mars (på Gran Canaria 😃🍸). Ingenstans någon kommentar eller något plus eller minus om böckerna.

Tycker det är intressant att ingen här verkar hoppa i taket precis av förtjusning. Den har ju varit ju så enormt hyllad den här serien och då är det ju extra svårt att nollställa sig och läsa boken/böckerna förutsättningslöst. Man blir kanske lite negativare, när alla har berömt dem så. Var det inte bättre än så här? Det är ju inte för att den är svårläst heller – bortsett från alla namnen då, men det är ju inte precis någon experimentell roman. Det är handlingen som gör att den blir en slags bladvändare.

Vänskapen mellan de här flickorna och sedan kvinnorna är hela tiden ganska problematisk, dom konkurrerar ju, är avundsjuka och elaka också. Litar egentligen inte på varandra. En hopplös hatkärlek. Astrid Lindgren är bättre på att skildra vänskap, hm.

Intressant det här också vem som är den fantastiska väninnan. Berättarperspektivet är ju Elenas så då tänker man (väl) sig att det är Lila som är den fantastiska. Men så blir det tvärt tvärtom. Ibland. Det är väl meningen att det skall vara så 🤔 - fantastiskt.

Man får ju inte bli så uppslukad av berättelsen heller så man glömmer början. Jag har inte boken bredvid mig och märker att minnet sviker och jag glömt en massa detaljer – har ju dessutom tre böcker/berättelser i huvudet. Men det var nånting i början, hur berättelsen börjar. Elena som då är så där 60-70 år blir uppringd av Lilas son som berättar att Lila är försvunnen sen ett tag. Han tror att Lila är hos Elena, men så är det ju inte. Så börja berättelsen och Elena börjar berätta om deras liv och vänskap. - Men hur skall det sluta då?

Jag gillar böcker som biter sig själv i svansen. Och det ska väl den här göra. I den fjärde och avslutande delen.

~ Man kommer aldrig först om man går i andras fotspår ~

haflingerforum.nu

Magi-cat
2017-05-12 14:50
#29

#28 Just det, Lila har totalt försvunnit, utplånat alla spår av sig själv.

Men varför, återstår att ser…Skickligt sätt att skapa en spänning. Får väl sig om den biter sig själv i svansen på slutet, eller tidigare. 🙂


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Lavine
2017-05-12 17:43
#30

#28 Jo, jag hoppar i taket! :-D Jag tycker den är outstanding faktiskt. Har endast läst bok 1, nästa ligger i högen och väntar.

BrittaD
2017-05-12 18:23
#31

Spännande! Vad är det som du fastnat för? 🙂

~ Man kommer aldrig först om man går i andras fotspår ~

haflingerforum.nu

BrittaD
2017-05-12 18:27
#32

# 30

Om jag förstått rätt så har du lyssnat på boken också. Var det en bra uppläsare? Det gör ju mycket för upplevelsen.

~ Man kommer aldrig först om man går i andras fotspår ~

haflingerforum.nu

Lavine
2017-05-15 20:12
#33

Vad fastnade jag för, jag vet inte exakt, det var som att jag bara flöt med i berättelsen. Det "hände" aldrig något, jag bara njöt av att få följa med i texten och deras liv. Fast det hände förstås massor! Det är som att den lågmälda berättarstilen gör att JAG känner mycket. Jag tror att stilen passar mig, helt enkelt. Ja, det blev så att jag läste första halvan som pappersbok, det var ett lån och jag fick lov att lämna igen den. Fick chans att lyssna på den och gjorde det med andra halvan. Superbra uppläsare, Odile Nunes. Kom senare som radioföljetong i radion med Gunilla Nyroos, jag hörde aldrig på det men den var också mycket omtyckt.

BrittaD
2017-07-01 12:03
#34

Nu har ju del 4 kommit ut, recenserades i förra veckan i DN av Malin Ullgren som var mycket entusiastisk. Hon ansåg att det var den bästa av de fyra delarna med den lite sorgliga lärdomen att det är mycket svårt att förändra sitt liv.

Och ja, apropå vår diskussion, den biter sig själv i svansen 🙂

Jag skall köpa den till min sommarläsningshög i augusti. ❤️

~ Man kommer aldrig först om man går i andras fotspår ~

haflingerforum.nu

Annons:
Upp till toppen
Annons: