Jag säger samma som dig. Den har funnits i tanken till och från sen dess. Jag älskade boken. I början störde jag mig på historien som bröts och jag tyckte den var mer ett störningsmoment. Men sen ändrade sig historien och jag började fundera på vem hon var. Då passade historien bra, när hon skrev små avsnitt och livet för dem kom emellan. Boken visar på hur mycket historien i familjen kan påverka livet i familjen. För jag tror att det kan kopplas till verkliga livet också.

Jag blev lite arg att hon missat sin man med så kort tid. Det hänger i än. Hade det varit jag hade jag blivit väldigt påverkad. Jag grät mycket i slutet kan jag säga.

Jag ser fram emot fler böcker av Hannah. Näktergalen var nästan lika bra men inte riktigt på samma nivå ändå.

Precis så kände jag också vad gäller den andra historien. Det var rätt så störande i början och jag ville bara snabbt läsa igenom det kursiverade för att komma till det som händer nu. Men det ändrades snabbt när historien fick en djup och när vi kom närmare karaktärerna. 

Jag grät massor jag också, speciellt när hon trodde att hon förlorade sin dotter Anya och att hon sprängdes i bitar, samtidigt som hon fick ta farväl av sin son. Det störde mig också att hon missade sin man men ännu mer störde det mig att de inte fick veta något om varandra och att hon var övertygad om hela livet att de dog. Hon träffade sin dotter på slutet och fick några år med henne, men jag tycker ändå att det kändes för jobbigt. 

Jag tycker om att boken inleds och avslutas prologer. I början tycker jag att det förklarar mycket varför Meredith och Nina blir som de blir i sina relationer. Prologen i slutet å andra sidan är så vacker på något sätt och hjälpte mig att få ett avslut.

Sedan är jag imponerad med vilken skicklighet Hannah beskriver Ryssland under Andra världskriget. Inte bara situationen i landet utan också hur människor tänkte och hur de upplevde krigets fasor. Det första tänker jag kan man ju läsa sig till i historieböcker men det andra, upplevelser, måste man nästan uppleva det själv eller få ta del av andras berättelser för att kunna skildra det så levande och så träffande. Undra hur hon bar sig åt.

Jag exakt så. Det störde mig att hon inte hann träffa honom och att det påverkade hela hennes liv.

Prologen i slutet var jättefin tycker jag.

Ja, det var väldigt levande beskrivit och man kunde känna smärtan. Jag tycker det kan bli en liknande Schindler´s List, en väldigt bra film av denna.

Jag håller på och läser boken. Snart klar. 🙂

Första halvan av boken läste jag på min veckosemester från civilisationen. Jag tyckte om den, men inte så att den lätt hamnade bland favoriterna. Men ändå kände jag att den berörde mig så pass så att jag efter ett tag bara kunde läsa den på kvällarna innan sovdags. Lite som med Anyas sagor. De som berättas i mörkret om kvällen och på dagen är de borta, som tillhörande en annan värld.

Några saker som jag tänkte på var att de blev så totalt förkrossade av Evans bortgång. Hur gammal var han? Åttioårsåldern? Det är inte så avlägset i tanken att ens nära och kära dör i den åldern. (Eller…är det?) Men det var fadern som gjord triangeln rund, som höll samman familjen och fick livet att flyta på och visionerna att blomma ut. (I alla fall delvis, visade det sig, när Meredith kom till insikt om att hon alltid låtit andras önskningar gå före hennes egna. Inte helt ovanligt, förvisso.)
När han var borta började allt krackelera. 

En annan sak var, hur i helskotta kunde Mere bara låta Jeff dra iväg utan att säga ett pip?

Det är väl så där det är. Livet flyter på och man har inte en aning om att morgondagen kan vara den sista när allt det där bara är som vanligt och man har en massa tid framför sig.

Andra hälften har jag så gott som sträckläst i ett par omgångar. 

Det var lite märkligt att se hur den känslokalla (som det verkade) modern löstes upp och blev den varma kännande kvinna hon egentligen alltid varit men som bestraffat sig själv hela tiden. Så befängt! Men vem kan klandra henne, för något??!! Mer än hon själv. All hennes inneboende is smälte under resan till Alaska och döttrarna var där och mötte henne i kärlek. Det var fint. Allt var om inte glömt, så med råge förlåtet i skenet av det svårfattbara mörker modern fått utstå och gått igenom som ung i krigets och svältens Leningrad.

Tiden i Sovjet var bra beskriven och vad kriget gör med människor. Till sist kliver man över de frusna liken utan att känna, vid någon punkt kan man göra vad som helst för att få mat till sina barn, eller koka livremmen för att äta gelén. Galenskap, det är vad krig gör med människor.
Eller som när Anya/Vera skar sig i fingret för att den lilla döende sonen skulle få i sig lite närande blod. Outhärdligt, ändå går man vidare.

Slutet är nästan allt man kan begära, att hon fick träffa sin dotter och cirkeln sluts. (Säkert visste forskaren, Vasily, som fått stroke hur det var och ville de skulle träffas?)

Det hade nästan varit för bra om även Sasja dykt upp. Det passade bättre nu, lite som en vink till en dr Zjivago. Sorgligt, men på något sätt vackert.

(Tur att Meredith återförenades med Jeff, i alla fall. Lite klokare, mycket starkare.)

Bokens styrka ligger i berättelsen, inte i replikerna som ibland inte känns riktigt helgjutna.

Men jag tyckte mycket om boken, särskilt mot slutet.🙂

Några tankar: Måste man känna sin mamma för att veta vem man själv är? Det verkar som om döttrarna kommer på det och förstår sina egna val bättre vartefter modern tinar upp ur isens omfamning och de finner att hon innerst inne älskat dem hela tiden men inte vågade ta fram den känslan.

Och så det där med att ta vara på dagarna… "Jag borde ringt oftare", säger Nina. (Ja, vem borde inte det?)

Några passusar från boken:

"Hon hade inte varit där det var viktigt att vara för att skapa minnen med sin man och sina barn. Kanske hade hon trott att tiden var mer tänjbar och kärleken mer förlåtande."

"Mamma nickar. 'Men jag tror inte att män riktigt förstår. Inte ens din Sasja. De marscherar iväg med sina vapen och sina idéer och de tror att de vet vad mod är'."

""Skål för dem som är här, dom som är borta och dem som gått förlorade." Hon lät glaset klinga mot moderns."

#6 Det här näst sista du skriver, om att känna sin mor, jag är tveksam till det, men visst är det härligt att kunna lära känna sin mor på djupet. Det kanske var mest förlösande för döttrarna i avseende att förstå varför hon gjorde som som gjorde för att kunna förlåta och gå vidare. Det var mammans handlande mot dem som sårade dem, formade dem och styrde deras val i livet. När Meredith exempelvis förstod varför mamman blev så arg när hon spelade teater för henne, kunde hon släppa det och gå vidare. Samtidigt, hon visste att den händelsen påverkade henne oavsett, men kanske behövde hon den här pusselbiten för att acceptera sig själv och sina känslor. Och skillnaden är väl också att hon fick veta att hon var älskad, något hon inte trodde. 

Jag har läst ut Hannahs andra bok, Sommaren hon återvände, och även där handlar det mycket om relationen dotter/mor och att det är viktigt att känna sin egen mor. Där är hon ännu mera explicit och skriver att våra mödrar är delar av oss själva och lär vi inte känna dem, går delar av oss förlorade. Jag kan inte låta bli att undra vad hon själv har för relation till sin egen mamma. 

Slutet är verkligen lyckat och helt underbar, även om hon inte fått träffa Sasja. Men jag håller med, det hade varit för bra i så fall. 

Tycker också att det var tur att Meredith återförenades med Jeff, det hade varit alldeles för dumt och för frustrerande annars. Jag kan nästan förstå känslan när hon bara står där utan att säga något till honom när han gick, varken att stanna eller att hon älskar honom. Hon var ju så bedrövad vid tidpunkten och ingenting spelade någon roll. Man nollställer sig själv oförmögen att känna några känslor, blir som bedövad. Hjärnan vet vad kroppen borde göra och skickar rätt signaler men det kommer inga ord och kroppen förblir orörlig. (Känner igen känslan fast i andra situationer).

Det här med forskaren, förstod jag inte riktigt. Visste han? Han viskade något i Anyas/Veras öra innan de gick från honom, men vi fick väl aldrig veta vad? Om han visste att Anya levde (eller förstod han det först där och då när Anya satt i rummet och berättade?) varför skrev han inte till henne fler gånger och berättade?

#8 Ja, och som när mamman inte följde med till tåget och det gick upp för dem att det var för att hon inte stod ut med att följa ett barn till tåget då det rev upp de olidliga minnena…

(Jag tänkte på det här med att känna sin mamma till en del pga att jag har stött på en bekant på senaste tiden, en som inte alls kan släppa de oförrätter modern gjort, inte ens på hennes dödsbädd…Jag har faktiskt tänkt på den här boken och hur viktigt det är att få ett avslut och att allt har en orsak. Att förstå för att släppa taget om det som tynger och gå vidare. En dag är allt för sent. Alla får inte det här avslutet som i boken utan går vidare i bitterhet. Så svårt det är att berätta, även för dem man älskar mest eller knappt vågar älska. )

Jag har just börjat på den andra boken. :-)

Något jag också reagerade på var att de vuxna döttrarna visste så otroligt lite om sin mamma. 
Inte ens hur gammal hon var! Hur kan man inte veta hur gammal ens mamma är? Firade de aldrig hennes födelsedag? Hade de aldrig sett ett papper, skattsedel, ID-kort eller något där hennes personnummer fanns med? Hört henne upplysa någon någonstans om sina födelseuppgifter? Eller frågat henne??

Eller var hon kom ifrån? Var förhållandet mellan dem så isigt att de inte ens kunde fråga eller så fruset att de slutat intressera sig?

Hur det än var, så reagerade jag också på att de allihop tinade upp så pass snabbt som de gjorde. Ganska snart flöt samtalet på tämligen normalt (särskilt på resan till Alaska) och där fanns undertoner av humor som förvånade mot bakgrund av den förut så stillastående frusenheten.

Jag tror inte forskaren visste förrän i slutet av hennes berättelse. Om inte jag minns fel blev han upprörd och försökte förklara något men ingen förstod. När han lugnat sig viskade han något och jag tror det var att de skulle gå med materialet till dottern.

#11 Så kan det vara. Tanken slog honom och han var förtvivlad över att inte kunna meddela sig.