Jag har tyvärr inte hunnit med att få hem boken. Har reserverat den på biblioteket men den verkar populär och det är flera före mig som ska ha boken.

Jag har den hemma, men har inte hunnit läsa den än.

Jag har läst Musan, men väntar tills jag har någon att diskutera med. Det blir så enformigt annars.

Jag har just börjat läsa Musan.

Den verkar vara välskriven med ett rikt språk.

Jag läste en del av den men gav faktiskt upp. Det trodde jag inte! Jag tyckte den var seg och ointressant.

Tyckte du det var för mycket detaljer? Ett frossande i ord?

Nu har jag kommit nästan till halva boken och finner den välskriven och fascinerande. I stort sett.

Nu har jag läst Musan, med stor behållning!

Den är välskriven som få med ett rikt språk och ibland går t.o.m. associationerna till de ryska klassikerna. I krig och fred vävs två historier långsamt, mycket långsamt, samman. Levnadsöden och händelser från 30-talets våldsamma Spanien möts och och lyfts till en ny nivå i 60-talets hoppfulla London.
Just när man tror sig ha listat ut hur allt ligger till kommer en oväntad upplösning i en slags klarhet och - är det revansch?

Vissa avsnitt, särskilt mot slutet, är olidliga. (Spanska inbördeskriget var fruktansvärt, som alla krig.)

Konsten som har en huvudroll i boken är så väl, detaljerat och livfullt beskriven att man tycker sig se färgerna och penseldragen.
Dikterna ger samma känsla av djup, trots att man inte får läsa dem.
Och alltsammans har ibland karaktären av ett levande skådespel.

Kvinnorna spelar huvudrollen som kulturbärare, även om männen får äran, i alla fall delvis, först…

Det kanske kan verka som en "tung" bok, men det är det inte. Den har så mycket värme och hängivenhet i sig.

Från baksidestexten:

"Musan är en roman om två kvinnor i olika tider. En magnifik, fängslande historia om ambition, identitet, kärlek och besatthet."

Jag håller med. Undrar om inte "magnifik" och "besatthet" är bästa beskrivningen.

Ett par citat, som exempel på bokens språk:

"Livet bestod av en rad tillfällen som skulle överlevas, och för att kunna överleva måste man ljuga, oupphörligen - för varandra och för sig själv. Harold hade bilen, affärerna, kontakterna, storstäderna och de ytor han bebodde, mångfaldiga och skiftande. Men Sarah hade, trots en uppenbar förmögenhet, bara detta enda sovrum och sin skönhet, en stel mask som försatte henne i existentiell förruttnelse."

"Den tavlan planterade tidsbomber med fördröjning; de fortsatte att explodera - ibland försynt, ibland med en ohygglig kraft - allt eftersom decennierna gick."

#3 Nu är jag förstås nyfiken på att höra vad du tyckte, Brita D. 🙂

Först som sist, sorry to say: Jag tyckte inte om den här boken.

Om det inte varit för att jag själv hade röstat på den som mars månads cirkelbok, skulle jag inte ens ha läst ut den.

Ett av skälen tror jag var att jag på senare tid läst så många romaner med just den här uppbyggnaden: En story förlagd till något av världskrigen eller som här Spanska inbördeskriget och så en annan story från nutid där personer och händelser flätas samman.

Så jag tyckte berättelsen blev så förutsägbar att den tappade allt intresse. Sen tyckte jag inte heller att de två berättelserna var så väl sammanflätade. Den första var krigsvåldsam men också något romantiserad – tyckte jag – och den andra lite tråkig och synnerligen osannolik.

#11 Vi har visst upplevt den lite olika. 🙂 Precis som det är med litteratur och konst. Ibland passar det in och slår an en ton. Ibland inte.

# 12

Så rätt så 💔

Tänkte på varför hon inte berättade, Marjorie, innan det var för sent?
Hon visste att hon var sjuk och att det skulle vara slut när som helst. Men hon kanske inte orkade, allt är inte så enkelt för den som är i det.'

Sedan tänkte jag på att det där med att hålla saker inne är nästan lite genomgående tema för våra månadsböcker. 🙂
Det hemlighetsfulla skafferiet (hemlighållande närmast in absurdum), Kristin Hannah-böckerna…

Så mycket lättare att berätta historien medan man kan! 

Men - sedan kom jag att tänka på mina förfäder i Finland. Inte berättade de heller något, om livet förr, kriget eller svårigheterna. Man skulle bara inte prata i onödan, inte tynga ner någon annan, bära allt inom sig, inte älta eller klaga. Ingen skulle ändå förstå.😢
En del skrev om sitt liv så de efterlevande fick berättelsen efter de gått bort. Andra, de flesta, tog det med sig i graven.

(Böcker väcker tankar, även utanför själva boken. 🙂)

Marjorie var ju den allra mest osannolika personen i berättelsen - hennes karriär tex - håhåjaja. Det där greppet att låta en person gå i graven utan att avslöja sin hemlighet är ju också ett beprövat knep - så frustrerande när bara jag som läsare vet.

Ja hon höll inte ihop riktigt, det håller jag med om. :-) Å andra sidan kan åren göra en del med en människa.

#14 Det där hemlighållandet var extremt i en annan månadsbok också, Ett litet liv!

#17 Läste inte den, men kommer ihåg er diskussion.