Egentligen är det ingen bok som direkt fångade mitt intresse och det är nog därför jag ännu inte läst ut den. Det var lite jobbigt i början att man förflyttades fram och tillbaka i tiden hela tiden och att det var så många olika personer att hålla reda på, Alice som barn, som en gammal kvinna, hennes mamma, Sadie och alla runt henne….

Förstår det, jag tänkte så till sidan 130 nånting, att hur ska jag komma igenom den här? Alla hopp fram och tillbaka utan, som det verkade, anknytning och ingen huvudperson som verkade direkt sympatisk.

Men sedan…När boken var slut kände jag att det var en sådan där bok man lägger ifrån sig med saknad. 🙂

Den är skickligt skriven och att författarinnan fick ihop alla historier till ett oväntat - och lyckligt - slut var överraskande och bra gjort. Det måste ha snurrat en hel del i huvudet på henne innan hon fick alla personer och deras upplevda förändringar och tidsperioder hyfsat trovärdiga.
Dessutom varvat med en och annan detektivhistoria…

Det är mycket om PTSD och vad det helvetiska kriget gör med människor.

Tack Magi-cat för att du berättade det. 🌺 Jag är på sidan 101 så det är en bra bit kvar men nu tänker jag absolut fortsätta. 🙂

Återkommer när jag läst ut den.

Idag har jag läst ut den och du hade så rätt Magi-cat, när jag passerat 100-150 sidor tof det verkligen fart och på slutet ville jag inte att den skulle ta slut. De sista 50 sidorna försökte jag spara och läsa långsamt. 😃

Väldigt skickligt skrivet! Jag gillar hennes sätt att byta perspektiv och ibland vara Alice och ibland Eleonor eller någon annan när hon belyser samma situation som då blir sedd ur flera vinklar. Intressant speciellt när man tänker på alla mor-dotter relationer  och att den så kallade verkligheten är oftast mer komplex än vad den verkar vara och hur alla val som kvinnor tvingas ta påverkar deras relationer till deras barn/döttrar.

 Jag gillar hennes sätt att skriva om äldre personer. Hon är respektfull och verkligen visar att det finns en liten flicka även i en 90-åring med samma rädslor, drömmar, känslor….

Hon är duktig på att bygga upp en berättelse och  få oss på fel spår, som hon gör med Rose när allt pekar på att hon fått en son med Anthony, sedan med Ben, med Anthony där vi tror att han dödat Theo… 

Det är också en berättelse om kvinnor (läser jag det som) som ofta får kämpa att hålla allt ihop och få en fungerande familj, som offrar sig på olika sätt beroende på tiden de lever i…. 

Och så det här med kriget förstås och alla fasor och livet som aldrig blir sig lik efteråt…

#4 Kul att du också tyckte om den och jag instämmer till alla delar med din beskrivning!

Precis, att kvinnorna kämpar - på sin egen bekostnad - för att hålla ihop allt. Eleonor t.ex som verkar så snäv och kategorisk är i själva verket en modig rebell men tvingad av omständigheterna att göra vad hon tror är det bästa för barnen och maken…

Just det där om att det även i 90-åringen finns en liten flicka där inne, gillar jag starkt. 🙂

Tänk att de måste vänta 70 år på att få svar…70 långa år i vånda och självförebråelser!

Och tur att de hade lite tid kvar - och inte fick hjärtinfarkt när de fann varandra, Alice och Theo! 

Sparrows egen historia och orsaken till att hon hamnade i Cornwall var också skickligt invävt. Lite långsökt, men vad gör det! Livet ÄR överraskande ibland!

Ja, så många år och att Alice fick grubbla under alla dessa år och tro att det var hennes fel att Leo försvann. 

Jag önskade att vi fick läsa lite om Sadies återförening med dottern och sedan trodde jag att hon skulle få behålla jobbet och kanske få någon utmärkelse för att hon löst ett 70 år gammalt fall, men det verkar som att de inte gick ut med vad de upptäckt.

Nej, det verkar som om hon ville lämna polisjobbet och bli sin egen, och det var nog lyckat. Så bra att hon löste det fall hon fick sparken för…

Den hjälpsamma bibliotekarien tycker jag också skulle haft en särskild plats i slutet. 🙂

Håller med, bibliotekarien som ändå hade en viktig roll och försåg dem med viktiga dokument och historier som drev fallet framåt borde uppmärksammats mer. 🙂

Det här med kriget och dess konsekvenser var verkligen hemskt. Att Anthony inte stod ut med barngråt som påminde för mycket om hädelser som han var involverad i. Det är också beundransvärt hur mycket Elenore älskade honom att hon var beredd att offra sitt barn. Visserligen var det också för att rädda Theo från honom men ändå. 

Jag tänkte på våra FN-soldater och  att många för alltid blir förändrade. Jag har en väninna vars son tjänstgjorde i Afghanistan och har blev aldrig sig lik efteråt. 😕 Han hade mardrömmar, var deprimerad och självmordsbenägen och hade öht svårt att komma vidare med sitt liv efteråt.

Nu var de typ ett år sedan jag läste den men jag älskade den verkligen!

Jag började lyssna på denna bok och insåg snart att jag redan läst den. Men jag mindes inte något. Fortsatte lyssna lite mer men slutade. Minns nu att jag hade svårt för boken. Den tog aldrig fart. Som ni skriver också. Gillade den i slutet. Men det var för sent.

#11 Den var väldigt läsvärd. Visst var det lite trögt i början, kanske de första 130-150 sidorna, men sedan tar det verkligen fart och jag kunde inte släppa den. Boken är rätt så lång, över 400 sidor om jag minns rätt så det är ändå ganska många sidor att njuta av. 🙂 Väldigt skicklig skriven är den i alla fall. 

Men jag förstår att du tröttnat, för det är först senare som man förstår allt det där som hon skriver i början och som man tycker är för många trådar att hålla reda på.