Jag har läst den, rekommenderar den, mycket gripande.

Jag håller på i den och har inte mycket kvar men måste ta paus emellanåt för att reflektera över allt som hon berättar och hur hon har haft det.
Det är en mycket stark bok även om hon inte går in på djupet, varken med sitt privatliv, sjukdomen eller turnerandet. Det hålls på en allmän nivå men ändå är man med mitt i allt.
Den har påmint mig om mycket som jag själv känner igen från min barndom, skolgång och vilsenheten när man växer upp.
Kommit på mig med att både glädjas och gråta med henne.
Fattar inte hur hon orkade….

Jag rekommenderar folk att läsa den, om inte för att se att även om man är beundrad, älskad och har mycket pengar så är ändå livet och hälsan det viktigaste!
Jag ger 4, 5 av 5 möjliga poäng.

#2 Håller med dig, Tarotstollan, jag var också tvungen att ta paus ibland för att reflektera. Och att man är som med mitt i allt trots den sakliga nivån i berättandet.
Nej, man fattar inte hur hon orkade och dessutom döper boken "Kärleken till livet". 😢❤️
Det är starkt.

Jag blev rekommenderad att läsa boken och nu rekommenderar jag den själv till andra. 🙂

Redan i bokens början fick vi en inblick i hur det var när Marie fick hjärntumören. Hon skulle iväg ut i världen för att sjunga men hamnade på badrumsgolvet i kramper och sedan på sjukhus.
Det är mot denna bakgrund vi får läsa resten av skildringen, hur det gick, hur hon växte upp, vad hon kände och tänkte och inte minst de exempellösa framgångarna med sin musik och Roxette.
Berättelsen är "rakt på", som Marie ville ha det: "Jag vill bara säga som det är. Inget tjafs. Bara enkelt rakt på som det har varit."
Och mycket känslor, skulle jag vilja tillägga. Känslorna är det som jag kommer att förknippa med henne hädanefter.

På något sätt förblev alltid Marie innerst inne den där flickan med en alldeles vanlig uppväxt, även om hon gav exempel på att hon använt sig av sin berömmelse ibland, något hon inte var stolt över.

Undrar om inte det gör allra starkast intryck mot slutet av boken, när hon kämpat sig igenom hjärntumörens och strålningens härjningar och ska börja uppträda igen! Trots svårigheterna att få foten att lyda, rädslan att ramla omkull, trots en fruktansvärd trötthet! Hon måste känt en rädsla att inte orka, att inte kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna, sina egna, bandets, arrangörernas, fansens …Ändå gjorde hon det. Och hon gjorde det bra. Hon satt på en stol och sjöng i stället för att som tidigare dansa omkring på scenen. Och rösten fanns kvar, fansen var kvar…
Fansen återkommer hon ofta till i berättelsen, hur mycket de betydde, hur de stöttade henne, fick henne att lyfta lite till …

Helt fantastiskt hur hon klarade det och att turnera runt i världen på enorma galor! Och som hon kämpade för att lära in texterna! Tumören hade gjort det svårt att minnas, men hon klarade det också.

Något annat som jag reagerade på var hur utsatta de är, de berömda, allmän egendom liksom. Hur journalister (på uppdrag av sina arbetsgivare) gjorde praktiskt taget allt för att få avslöjande bilder och nyheter. Hur lite privatliv hon hade. T.o.m. på sjukhuset, så sårbar där med sin hjärntumör och så plötsligt förkortade liv, var hon utsatt. 

Så många drömmer om att bli "kändisar" men kändisarna vill bara ha lite privatliv i sina mest sårbara stunder …

Boken är en stark skildring där Kärleken till livet lyser upp och igenom allt.

Jag har läst den och instämmer med det ni andra skrivit ovan. 

Tyvärr är det inte en bok som alla unga som drömmer om att bli kändisar skulle orka läsa.  Men de skulle behöva läsa den eller åtminstone vissa delar