Jag tycker den är läsvärd. Hon skriver bra med en liten humoristisk underton.

Men det tar lite tid för mig också. 😎

Jag har just läst ut den. Tycker mycket om den. Den tog förvånansvärt lång tid att läsa, trots att den ser så tunn ut. Tror att det är för att det är en bok som skall läsas långsamt och eftertänksamt. Jag skall återkomma med mer tankar men just nu skall jag sova. Upp tidigt i morrn för att simma 🏊🏼‍♂️🏊🏼‍♂️😴😴

Tack för era kommentarer!

Då får jag låna om den och läsa långsamt. 🙂

#2 Just det, långsamt och eftertänksamt var det! I portioner.

Ofta vill man ju läsa spännande böcker och helst skall det hända något dramatiskt redan på första sidorna. Om jag läser en riktigt deckarspännande bok så glömmer jag allt annat för att bara läsa och "se hur det går." Missar då ofta språkliga finesser och sånt.

Därför var var den här långsamma memoaren så behaglig att läsa. Det saknades inte dramatik i Almas liv, tvärtom, men vi får det "serverat" i ett lugn tempo och välformulerat språk som ger möjlighet till eftertanke. Alma Söderhjelm (1870 - 1949) var Finlands första kvinnliga professor, en tuff dam från en högborgerlig fin familj. Finlandssvensk, vit (politiskt). Memoaren som är fiktiv, är mycket verklighetstrogen och bygger på kända källor, bara själva ramberättelsen som börjar och slutar när Alma ligger på Saltsjöbadens vårdhem(?) vid livets slut, har författarinnan själv skapat. Där ser Alma tillbaka på sitt liv, från sin stora systerrika mycket patriarkaliska familj - hur hon kunde bryta sig ur den miljön är förunderligt - sin karriär och sitt stundom glada och spännande liv i Stockholm i olika kändismiljöer. Finlands historia är ju dramatisk under den här tiden och även den får man uppleva ur hennes vita perspektiv. Förf. skildrar livet både i hemmen och ute i samhället på ett sätt så man nästan känner att man är där.

Kommer mer sen, roligt att höra fler …

#5 Bra skrivet! 🌺

# 6

Tack Magi-cat!🌺

Jag tycker om språket i den här boken. Merete Mazarella är ju liksom Alma finlandssvenska, dessutom är hon också professor (i litteraturvetenskap, Alma i historia). Hon är nästan lika gammal som Alma, när Alma ser tillbaka på sitt liv. Så där finns många beröringspunkter och likheter. MM skriver glasklart och som Magi-cat skrev, ”med en liten humoristisk underton”, kanske så som Alma själv skulle ha uttryckt sig. Alma var väldigt uppskattad som en humoristisk, lite bitsk kåsör i svenska tidningar och tidskrifter.

Sen är jag ju svag för finlandssvenska författare och det speciella finlandssvenska språket och tonfallet, kan till och med höra den sjungande språkmelodin inne i huvudet. Kanske beror det på att min mamma var finlandssvenska (från Åland) något som gett mig en del speciella ord och uttryck som jag älskar. ❤️ Alma berättar om en del språkkollisioner som gjorde henne förvirrad. I hennes värld betydde ”bada” att bada i badkar, och ”simma” att simma/bada utomhus. Så vad skulle hon svara när en bordsherre vid en bjudning frågade om hon badat mycket under sommaren … Då kom jag ihåg att Mamma kallade baddräkten ”simkostymen”, ett ord som jag ibland använder lite på skämt.

Kom igen nu !

Nu har jag läst ut boken! Det var den mest tröglästa bok jag läst på mycket länge! 😃

Nu låter det som om det inte var någon vidare bra och engagerande bok? Fel, det var och är det. 
Merete Mazzarella skriver mycket bra och behärskar språk och stil perfekt. Jag gillar den där lite torra humorn som hon via Alma låter framskymta ibland, väl avvägt och i rätt ögonblick.

Varför det tog så lång tid att läsa den? 
Det är flera orsaker. Dels för att smälta det som framkom om den finländska historien, saker som jag inte visste om, eller hört om men från ett annat håll. Hur det var på kejsarens, Bobrikofs och Schaumanns tid. Och kriget, krigen…de röda och de vita. Vanliga människor som kämpade för en bättre framtid men ställdes framför gevärselden. Alma som "vit", andra som "röda"…Tunga saker, tunga minnen. Försoning.

Dels var det som att jag gick på besök till Alma en stund varje kväll, till "Hemmet" där hon såg tillbaka på sitt liv, på kärleken, på alla personer som passerade revy i scenerna hon målade upp. Den tidens kändisar, "Moje" (Mauritz Stiller), "Pewe" (Prins Wilhelm)…T.o.m. Greta Garbo hade hon mött, fast henne tyckte hon inte om, talade hon om för syster Hedvig som kom för att sköta om henne på kvällen…

Besökarna som numera diskret tittade på klockan efter en stund och sedan ut genom fönstret, ut på den verkliga levande världen dit Alma som  gammal inte längre kunde följa med. Hon som var "Alma Söderskälm" som alla vill läsa och lyssna på, hon som var Professor, minsann!

Alldeles på slutet blir hon Alma med syster Hedvig, inte längre Professorn hit och dit, som ett tecken på försoning med vad som varit och vad som ska ske. I döden finns det inga titlar.

Det var verkligen en annan tid för kvinnor som inte ville finna sig i rollen att bara gifta sig och that's it!

Nu ska jag lämna tillbaka boken och jag kommer att sakna den, men minnas Alma.🌺

Ett litet citat ur boken, angående det finlandssvenska:

"En sak är säker. Om det är något som svenskarna inte förstår så är det Finlands historia. Inte förstår, inte är intresserade av? Och om de ska försöka visa ett intresse säger de: ´Först hörde ni till oss, sedan hörde ni till Ryssland, eller hur?'

'Nej, säger jag: Vi har aldrig hört till Sverige, vi har varit en del av Sverige. Precis som Uppland eller Östergötland. /…/

Men vid det laget har också de artigaste börjat flacka med blicken."

Alma bodde mycket i Stockholm, arbetade, umgicks och trivdes där, liksom i Åbo och Helsingfors.

Och så det där eviga titulerandet. Det var inte att tänka på att säga du till en manlig kollega eller studiekamrat. Så krångligt allt måste ha varit!

#10,  #11, #12

Tack för dina inlägg!

Så fint skrivet❤️

#13 Tack! 🌺 Och tack själv! ❤️

Kom att tänka på den här boken idag, på Internationella Kvinnodagen.

Vilket fantastiskt människoöde, denna kamp, detta mod, dessa hinder av olika slag.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alma_S%C3%B6derhjelm

💖