Jag håller på med den…🥱

Ni som läst den får gärna börja diskutera den. 😎 Jag håller på och läser och är snart klar.

Sällsynt välskriven bok. Dystopisk.

Stillsamt spännande också. Ska hon kunna ta sig därifrån?

Jag har som vanligt inte hunnit med läsning. 🙄 Hoppas att någon mer läst så du har någon att diskutera med Magi-cat. 😊

Jag håller på och läser den men kan ju säga som så "att det är ingen bok jag prioriterar".
Skall bli intressant att höra vad Magi-cat tycker och ni andra om ni kommer att läsa den.

#5

Hm, Var det inte du som nominerade den här boken, Tarotstollan?

Jag har läst den här boken, till och med två gånger.

Första gången var för två år sedan. Det är alltid intressant att läsa om bra böcker och man ser nya saker.

Margaret Atwood är en fantastisk, empatisk och intelligent författarinna och i denna obehagliga dystopi får hon med sina käpphästar: kvinnoförtryck, miljöförstöring men också solidaritet och samarbete.

Det dystopiska samhälle hon skapat, Gilead, är en fanatisk, patriarkalisk, kristet fundamentalistisk diktatur, där kvinnor fråntagits alla rättigheter och allt värde utom det reproducerande. Gilead är lokaliserat till USA i en nära framtid och har skapats genom en statskupp. Makten innehas av Anförare. Kvinnor kan bli Hustrur och om paret blir barlöst utökas familjen med en tjänarinna med uppgiften att bli gravid och föda barn åt anföraren och hans hustru. Ett stort problem i Gilead är nämligen den låga fertiliteten och mängden missbildade barn (Obarn, som förflyttas och försvinner tlll Kolonierna), problem som beror på miljöförstöring, kärnkraftsolyckor och krig. Hushållssysslor sköts också av kvinnor, och männen arbetar i olika former av övervakning av samhället.

Berättaren i denna bok är alltså en tjänarinna, Offred, som i lugn ton och med undertryckt vrede berättar hur livet där gestaltar sig. Kvinnor som växer upp i Gilead får inte lära sig läsa och skriva, men Offred har med sig denna kunskap från sitt tidigare normala liv och (får man tänka sig) tänker fram sin berättelse. En berättelse som sen på något sätt når oss läsare/lyssnare.

Kommer mer ….

Jag skrev aldrig att den här berättelsen är fasansfull. Ännu värre när man tänker på att författarinnan har sagt att allt i den har hänt, bara inte samtidigt och i samma land. Det gör storyn ändå mer skrämmande…

#7 Var det inte förbjudet för alla att läsa och skriva? Fast vissa kunde kringgå detta. (Som Anföraren som hade ett helt bibliotek i sitt rum och lät Tjänarinnan läsa gamla veckotidningar, för att det roade honom.)

Nu har jag läst ut boken, (borde inte ha gjort det innan sovdags 😪), utom det långrandiga prat-efterordet från framtiden.

Boken är verkligen sällsynt välskriven och författarinnan borde ha Nobelpriset som i en liten ask. 🎁

#9: Jag förstod det som om det bara var för kvinnor det var förbjudet att läsa och skriva. Undantag Tanterna. För vilka män det var förbjudet framgick väl inte, men självklart fick Anförarna läsa och skriva.

#10: Ja - Atwood for Nobel!

#4

Hoppas du tar dig tid att läsa den här boken, Loris M. Tror du skulle uppskatta den - men var är BARNEN?

#13 Barnen verkar uppfostras å särskilda ställen …
"Tanterna" menar ju att det blir lättare för kommande generationer som inte s.a.s. har något bagage med sig i fråga om hågkomster hur det var förr.
Verkar som om inte många överlever eller ens blir till heller …

#14: Ja de barn som omhändertagits från gamla familjer och skilts från sina mödrar, ja. Men de fåtal barn som ändå föds i de nya familjerna är väldigt osynliga. Men de tas inte från sina "föräldrar". Med "föräldrar" menar jag då Anföraren och Hustrun. De tas ju från tjänarinnan, den riktiga modern, men det är tjänarinnan som flyttas ur familjen …

#13: Jag har det som mål framöver och hinner jag inte nu närmast, så får det bli min läsning under julledigheten. 😊

#15 Ja, de är osynliga. Inga berättelser finns om dem. Därför undrar jag hur pass ovanligt det är med barn som föds - och klarar sig. Janines gjorde det ju inte.

I någon recension läste jag att språket i boken är för långsamt, för mycket prat om ingenting. Men det är ju det som är det fenomenala - i ett samhälle som snävat in sina gränser för vad som är tillåtet och tillrådligt och det är Ögon överallt som SER - där blir ingenting mycket att orda om.
Jag fascineras av den delen i hennes språk. Hur mycket finns det egentligen att säga om ett frukostägg, om ytan och beskaffenheten hos känslan och utseendet? Mycket, om världen är liten.

Tjänarinnans rörelser i och utanför hennes domäner utvidgas allt mer, in på förbjuden mark. Lite förbjuden (sanktionerad av någon makthavare som vill ha henne för eget nöje eller Hustru som vill ha henne gravid och "hjälper till") och helt förbjuden i egna utflykter där hon allt mer struntar i konsekvenserna, av leda, av sorg, uppgivenhet, skam - ilska.

Under det noggranna, detaljerade, språket om vardagsföremål och händelser syns och känns det växande raseriet. För utan raseri finns bara uppgivenhet och det är mycket värre.

Samtidigt får vi också upptäcka att det finns en väl dold motståndsrörelse. Ingen vet så mycket om den eller vem som är med eller bara angivare, men den är verklig och den förefaller stor.

"Mayday" (=m'aidez) är lösenordet, vilket naturligtvis också Väktare och Ögon känner till och tortyren av de som infångas är av sådant slag att inte ens tuffa kompisen Moira vill prata om den.

Till slut kommer Tjänarinnan loss. Eller inte. Vi får inte veta säkert. Och vid det laget bryr hon sig knappt själv, bara det blir ett slut.

Jag tänker som så att ett sådant här samhälle kan inte existera under längre tid. Ingen är lycklig, inte männen heller. "Tanterna" predikar att kommande generationer får det bättre som inte har någon barlast. Men frågan är om det blir några mer generationer och om motståndet dör ut med dem?
Det är för lite produktivt. Det ryktas, enligt Moira, att det finns Kolonier där man odlar grönsaker. Men dessa kolonier vet man inte om de finns, det enda man får se är filmer från de hemska kolonierna där folket inte lever länge innan huden flagnar på grund av radioaktiviteten.

Ingen får bli gammal heller. Det finns inga gamla i samhället. De skickas bort, eller … kommer bort.
Martorna vågar inte bli sjuka. De släpar sig omkring och hävdar envist att allt är bra, mellan hostattackerna.

Kriget. Det pågår krig, sägs det, och det visas propagandafilmer. Men vad för krig, mot vem och för vad? Ingen vet om det också är fejk.
Ingen vet och alla är rädda och osäkra. Men med osäkerhet byggs ingenting. Ett samhälle som inte bygger och bara skrämmer till lydnad kommer inte att lyckas, om man med lyckas menar ens någonting i närheten av lycka och framsteg.

Dystopi, javisst. Skulle något liknande kunna hända i verkligheten?

Katastrofer, miljöförstöring som bäddar för Snabba "lösningar"?

I boken skedde allt snabbt. De sköt presidenten, mejade ner kongressen och förklarade undantagstillstånd. Skulden lades på andra.

"Håll er lugna, sade de på TV. Läget är under kontroll."

Sedan upphävde de grundlagen. Bara tillfälligt förstås. Det blev inte ens oroligheter, folk stannade hemma för att se på TV och hoppas få någon klarhet.

Sedan kom passerkorten, bara av säkerhetsskäl och allas trygghet, förstås. Och sedan bara fortsatte det.

Kom ihåg att allt måste motiveras, åtminstone till en början. Tryggheten, även kvinnornas trygghet måste garanteras. Tänk så de hade det förr! Utnyttjade! Nu har de trygghet och beskydd. Åtminstone i den förvrängda världen.

"Kanske handlar ingenting av det här om makt. Kanske handlar det egentligen inte om vem som kan äga vem, vem som kan göra vad mot vem och lyckas med det, ända intill döden. Kanske handlar det inte om vem som kan sitta och vem som måste falla på knä eller stå eller lägga sig ner, med benen isär. Kanske handlar det om vem som kan göra vad mot vem och bli förlåten för det. Säg aldrig till mig att det kommer på ett ut."

(s167, som ett exempel på M. Atwoods språkgeni.)

Nu ska det bli lugnt och skönt att gå över till att läsa femte delen av De sju systrarna. 📚😁😎

#5. Jo, jag nominerade boken eftersom jag läste och hörde att den skulle vara så bra.

Jag hade stora förhoppningar om den här boken då "alla" sa att den var så bra och att den måste du läsa!

Jag läste förordet och sen första kapitlet och sedan började jag slå upp sidor på måfå och läsa för att se om det var något som gav läslust eller att det hände något i berättelsen.

Jag gick tillbaka och fortsatte läsa där jag slutade och så har jag hållit på. Sen har jag tragglat mig igenom sida efter sida och min tanke har varit i stort sett hela tiden "en sida till läst eller ett kapitel till läst… hurra"!

Atwoods sätt att skriva och uttrycka "röda damens situation" genom språket gör det ännu jobbigare att komma in i berättelsen. Det känns som att allt går genom ännu ett filter som drar ner situationen ännu mer i tempo, det är långsamt och trögflytande, det känns som att hon skriver drogad.

Antagligen är det Atwoods sätt att visa och dra in läsaren i hur enformigt, konstigt och trögt hela situationen är för de som lever i det.

Funderar på om "röda damen" är drogad på något vis, kanske genom maten?
Om de under hjärntvätten tog bort delar av deras tankeverksamhet eller just genom att använda droger.
Hittar inget svar någonstans hur lång tid det tog från "normalt liv" till efter att de släpptes ut som avels kvinnor.
Ändå är hennes tankar oftast klara men ofullständiga och med rädsla.

Som det känns just nu, kommer jag antagligen att läsa ut boken så småningom men det känns inte som någon brådska.
Det krävs för mycket från min sida för att jag skall tycka att denna boken är avkoppling och den ger definitivt ingen läsglädje.

Som jag sagt innan, är jag nog mer fascinerad av författarnas privatliv och att de kan skriva, än vad de skriver!

Skulle något liknande kunna hända i verkligheten? undrade Magi-cat, och jag tänkte, särskilt nu vid omläsningen år 2020, att det är ju detta Trump håller på med. Förbereder en statskupp. Och den här boken utkom 1985!

Eller som någon sa: "Historien upprepar sig inte, men den rimmar"

En annan sak jag upplevde mer intensivt, ja in på bara skinnet, när jag läste om boken och året är 2020.

Denna kvävande instängdhet som tjänarinnan skildrar så mästerligt och som är både fysisk och mental. Det område hon får röra sig inom är mycket begränsat och hon vet inte ens var Gileads gränser till andra länder går. Den mentala insnävningen ännu värre. Inga tidningar, inga samtal. Lyckan i att stjäla sig till en liten glimt av TV-nyheterna, som ändå bara visar propaganda om det framgångsrika kriget som Gilead för.

Att jag kände denna isolering så tydligt nu beror ju på den isolering åtminstone jag som äldre-äldre lever i i dessa coronatider. Både fysiskt - stanna hemma och tvätta händerna! - och mentalt, brist på mänsklig kontakt och beröring. Känslan av att nånting förstör ens normala mänsklighet.

Men jag får och kan åtminstone läsa!

Så intressant att läsa era kommenterar. Tack för det! 🌸

Och nu när ni också har lite olika upplevelser av författarens sätt att skriva så känner jag att jag verkligen vill läsa själv.

Paralleller till Trump har nämnts på sistone i USA där boken (läste jag) blev uppmärksammad på nytt. Som det samhälle som USA är på väg till om Trump blir omvald.

#24: eller om han INTE blir omvald …

Efter över 30 år av böner och påtryckningar från alla läsare av Tjänarinnans berättelse, alla som ville veta hur det gick - efter det öppna slutet med tjänarinnans flykt från huset där hon tjänade, kom så en uppföljare, romanen Gileads döttrar 2019.

Utan att vara en spoiler kan jag berätta att den romanen skildrar Gilead 15 år efter tjänarinnans flykt. Den är väldigt olik den första boken, inte samma litterära kvalitet, mer lik en thriller och mer robust och mer aktion. Där speglas livet i Gilead genom tre kvinnors berättelser. Mycket får sin förklaring, men inte allt, även denna roman har ett ganska öppet slut.

Lite av fanfiktion, men klart läsvärd för alla som grubblat över Tjänarinnans berättelse.

Magi-cat!

Jag hängde inte med på den här månadens bok. Känner efter att ha läst era recensioner att jag valde rätt. Känns inte som någon bok jag vill läsa.

Jag läser istället Stiftelsen-serien av Isaac Asimow. Den är också långsam i händelser och språk, men världen är helt annorlunda, där finnsdefinitivt inga hunsade kvinnor.

#27: Fast det finns lite trädgårdsarbete i den här boken också. Som tröst och sysselsättning för Hustrurna.

#21: Tycker det är så intressant det här, hur vi läser in så olika saker i en och samma bok.

Då blir en bokcirkel som bäst tycker jag! 👍

#29: Visst är det intressant hur vi läser in olika saker. En bok som jag gett många chanser men aldrig kunnat förstå varför den är bra, är "Ett litet liv.". Har den här i hyllan och jag tror att den aldrig blir läst. Det var många som hyllande den som ett mästerverk och en vän till mig sa att hon inte kunde sluta läsa. Själv kunde jag inte komma längre än till sidan 50 och det tog evigheter (typ flera månader) innan jag gav upp. Försökte på nytt flera gånger men gav upp igen för den blir bara så rörig och ointressant att jag inte kan hålla mig vaken. 😄 Men vet att många här inne gillade den. Jag tror att man på något sätt måste hitta något i boken som man kan relatera till, som väcker en viss känsla, för att vi ska uppleva en bok som bra.

Plötsligt kom jag att tänka på den här boken när jag med fasa ser vad som händer i USA. Man kan aldrig vara för säker på någonting, inte ens det mest uppenbara.

#31: När science fiction blir verklighet … 😢

#31: Jo, vi pratade om detta då när vi diskuterade boken 😔

Jag har fortfarande inte läst boken men tittar just nu på bokens filmatisering. Den går på HBO Max i 5 säsonger'. Herregud vilken fasansfull tillvaro. Jag kan inte sluta titta på den.

Magi-cat och BrittaD ställer båda frågor om det här skulle kunna hända i verkligheten och nu två år senare ser vi med fasa utvecklingen i USA, med abortfrågan till exempel. Om inte det är en väg mot det dystopiska samhälle som beskrivs så vet jag inte vad. Vem hade kunnat ana att kvinnor rätt till sin egen kropp skulle kunna ifrågasättas så. Idag. När vi kommit så långt p så många plan vad gäller jämställdhet och jämlikhet, som våra mödrar och de före dem kämpat så hårt för.

Du har så rätt, jag tänkte faktiskt på den här boken härom dagen. det stämmer alltför bra in …