Fin och hemsk, håller jag verkligen med om, en stark berättelse med så mycket ofattbar smärta och även kärlek.

Som sagt, en verkligt hemsk bok och berättelse, men en man berörs av och kommer att minnas länge!

Så mycket ont, så mycket falskhet, så mycket våld och elände! Men jag grät hela slutet för att det blev så positivt, han reste sig och blev sitt riktiga jag och naturen i fjällen var så oerhört vackert beskriven!

Alla (om det finns någon) som har en romantisk föreställning om att i Norrland är allting lugnt och fridfullt, kommer att bli förfärade av berättelsen. Så mycket ren ondska som kommer fram! Den onde mannen, klasskamraterna som mobbade och gjorde riktigt hemska saker …
Man kan verkligen vara glad att Jon fick hjälp och mötte kärlek och solidaritet. Och inte minst musiken …

Hans andliga upplevelser är fantastiska och hjälpte till att bära honom framåt.

Några episoder ur boken:

Som när han hade slarvat bort indianflöjten och uppträdandet skulle just börja. Han fick inte tag på någon flöjt men bestämde sig för att spela dragspel istället - för första gången! Det verkar ha gått bra. Som när Petrus skulle gå på vattnet, skriver han, så länge han trodde att han kunde gick det bra.

När han fick sina syner såg han ett blåaktigt sken. Ibland såg han sin "guide", en blå gestalt med månamulett.
En dag kom ett ett telefonsamtal från en schaman:
"Du är ett månbarn. Månen är din far. Månbarn har lätt för att ta åt sig energier, och de är väldigt mottagliga för trauma. /…/ Men du måste hålla dig vid liv , för du är en vägledare. Ge inte vika. Gå med ljuset och följ musiken."
Musiken blev en stark drivkraft för honom. Ordet "naturbegåvning" är inte tillräckligt, han verkar ha haft musiken i sig och förmågan att uttrycka dess själ.

Hans förhållande till djuren är en av de saker som gjorde störst intryck hos mig. Örnarna som dök upp när de som bäst behövdes och mötet med rävfamiljen var bara helt underbart! 🧡

Han har också en del att säga till sina samiska bröder och systrar:
"I gamla tider tystades vi ner. Numera tystar vi varandra. Vi tystar oss själva. Det är en utplånande, förgörande tystnad som inte föder någonting annat än bitterhet, mörker och död. Låt oss börja prata om våra problem innan det är för sent."

"Och följ musiken. Musiken är en gåva och ett mysterium, det kan inte ens folk som läser noter förneka. Musiken är allomslutande och dess kraft är utan gräns. Den lyfter dig, bär dig, talar till dig, läker dig och ger dig det du behöver - kraft eller vila.
Hitta din egen musik, och när du har gjort det, fortsätt söka, för musiken är oändlig. Det finns alltid mer att upptäcka. Kanske finner du jojken?"

Tack för boken!
Jag är glad att Jon visade styrka och mod att skriva den och att boken slutar bra! 💗 Måtte hans liv fortsätta med ljus och förhoppningarna infrias!

Tack Magi-cat för dina tankar! 🌸

Jag fastnade för ungefär samma sak - blev berörd av hans kontakt med djuren och hans förmåga att spela vilket instrument som helst. Båda saker känns väldigt overkliga, för det är svårt att ta in att det är möjligt.

Mobbningen som han utsattes för, speciellt som barn är så hemsk och jag tyckte att det var så jobbigt att läsa de delarna. Vet att jag drömde på natten när jag läste boken innan att jag i drömmen är en vuxen som bär runt på ett litet barn och försöker skydda honom från någon övernaturlig kraft som ville honom illa. Det var nog mitt sätt att bearbeta det.

Den där nonchalansen bland lärare och föräldrar och förminskande av det han varit med om… "en lek som spårade ur" kallade de det när några pojkar släpade Jon på marken och misshandlade svårt. 😢

Norrland och samer beskrivs inte på något fördelaktig sätt. Han lyfter mörkret, avundsjukan, hatet och deras sätt att frysa ut är verkligen inte roligt. Och ändå försökte han gång på gång bevisa för dem att han duger, att han var en av dem. Hans besvikelse när han hyllades av hela Sverige för sina låtar i Melodifestivalen men mötte bara kyla och förakt hemma hos byborna.

Sen är hans utsatthet så hemsk, för han har/hade så mycket att kämpa mot. Han är adopterad, mörkhyad och same. Var och en av de saker kan göra det svårare tyvärr för någon att ta sig fram i livet men att vara allt på en gång gör hans utsatthet så mycket grymmare. Han blir aldrig accepterad någonstans. Inte av samer för han kan inte vara "riktig" same som mörkhyad och adopterad, inte av resten av världen för att han är same. 😢

Men, ja, det är tur att boken slutar ändå så positivt och att det finns så mycket kraft inom honom och vilja att fortsätta leva och kämpa. 💖

Det här är en så stark bok samtidigt som den är så lättläst så lyckas man få med djupet och styrkan som Jon finner på vägen är helt enormt fint att av honom att dela med sig till oss andra.

Avund är för jäkligt det förstör så ofattbart och många ja jag skulle nästan våga mig på att säga nästan alla inom andliga kretsar tror att för man är född eller uppvuxen i en ursprungsbefolkning så är man perfekt och andlig och bara lullar med på rosa moln i allt men så enkelt är inte deras liv tvärtom där finns mycket avund, där finns många konflikter men andliga människor har en förmåga att skönmåla och lever helt i en fantasivärld om hur livet faktiskt är.

Genom mina resor till Navajo har jag sett det här flera gånger, livet är inte underbart och det råder avund, det råder strider som inte är av denna värld mellan människor i reservatet. Det är droger, det är våld, det är fattigdom, våldtäkter, mord listan kan göras så lång och samtidigt så skönmålar andliga deras liv som om det vore friden själv men dom som har dom vanföreställningarna borde åka till ett reservat och delta i verkligheten som råder där då är det inte lika ljust och fint längre.

Samma gäller för våra Samer i Jons fall, han drabbades av avundsjuka för han hade något som dom andra inte hade och den där avundsjukan den kan ställa till så jäkla mycket men det är dom med avundsjuka i sinnet som mår mest dåligt och Jon har bevisat att han har besegrat den 😎

Det sägs inom psykologin att vi alla bär på avund men jag säger det är inte sant för jag har personligen aldrig upplevt den tack och lov och är det något som jag är tacksam över så är det att jag kan glädjas med andra och deras framgångar för vad har avund för plats i våra liv den bara förgör och förstör.

Att vara avund är sjukt, se hellre till vad du har och uppskatta det för gräset är inte alltid grönare på andra sidan uppskatta det du har och ta vara på det ❤️

Jag kunde inte heller sova när jag hade läst om mobbningen som Jon utsattes för och vilket obefintligt stöd han fick i skolan. En episod hade kunnat sluta riktigt illa (som du beskriver Loris i #3) är när de släpade honom på marken och skulle slänga honom i en grop de hade grävt!
Någon "lek som gått för långt" var det verkligen inte! Såg de inte, de vuxna, eller vågade de inte? Det var antagligen tack vare att ett annat mobbat barn slog larm som det inte blev en värre utgång av det hela.

Men en lärare ledde honom in i musiken i alla fall.

Hemma i byn var det ingen välkomstkommitté när han lyckats så fantastiskt. Man ska inte sticka ut, inte utmärka sig, vara märkvärdig eller tro att man är något. En inställning som nog inte är så ovanlig.

Som när han vunnit Let's Dance, kvinnan som tyckte att hon just då i hans stora stund tyckte att hon var tvungen att komma fram till honom och säga att han inte var "riktig" same … (Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen.) Vad han hon ut av det? Vad hade hon för glädje av det? Ingen alls förstås, men att förstöra för någon som lyckats ….Hon hade kunnat trycka hans hand istället och gratulera!

Eller den onde mannen bland renskötarna. Jon frågade honom vad det berodde på att han behandlade honom som han gjorde, om han hade gjort något. Det hade han inte, det var ingenting han hade gjort!
Tydligen var det, om det ens fanns någon orsak, något med pappan, att han hade lyckats bättre (han hade affär) och då har vi det där igen att man inte ska sticka ut och sticka upp.
Men, gäller det mobbare av alla åldrar ska man inte spilla tid med att leta orsaker. De hittar alltid offer, är det inte den ena så är det den andra. Det handlar inte om en orsak. Det ligger så djupt.

Bra att Jon är ärlig och berättar! Säkert kan det hjälpa någon annan och ge en tankeställare eller två.

Ja, det där med kvinnan som viskade att han inte var riktig same var så fruktansvärt elakt. Just i den stunden som var en av lyckligaste, att han ska behöva förknippa det med den obehag som han kände p.g.a. kvinnan. 😢

Nästa vecka på lördag 21/1 2023 kommer Jon-Henrik berätta om sitt liv i "Stjärnorna på slottet" kl. 20 i svt 1.

Tack för tips! 🌸

Såg ni programmet?

Mina tårar bara rann…

Nej, jag glömde bort det här helt.

Jag tyckte att boken var rätt jobbig så jag kan tänka mig att det blir ännu sorgligare att lyssna på Jon. 😢

Letade efter den på SvtPlay och den finns där.

https://www.svtplay.se/video/eoz19qa/stjarnorna-pa-slottet/jon-henrik-fjallgrens-dag

Nej, missade det. Kan tänka mig att det var sorgligt! 😢

Ja, det var sorgligt men mycket skratt och tokigheter också. Har ni inte sett den så titta. Han vann över dem och det är det viktigaste!💖

💗