På sidan 55 och nu börjar det bli spännande. 😮😄

Nu har jag läst klart boken. Den är helt okej men troligen ingen bok man minns länge. Att allt, precis allt slutade lyckligt och att allt löste sig känns lite överdrivet. Det var lite för förutsägbart.

Men jag gillar handlingen, personerna. De problem som tas upp, alkoholism, svek, familjerelationer, känslan av att inte duga, kärleken, tonårsproblem… hon tar upp viktiga och intressanta ämnen men på något sätt tycker jag inte att hon lyckas övertyga när det kommer till hur de tar sig ur problemen. Hör nu att jag låter jättenegativt som att jag inte gillar boken alls. Det var nog inte meningen. 😄

Jag tycker om Olivias och Glorias vänskap, hur det utvecklas, hur de får varandra att må bra, att upptäcka nya sidor hos sig själv o.s.v. Olivia och Harriet tyckte jag mest om.

Jag läste boken för ett tag sedan. När jag såg rubriken tänkte jag, "vilken var det nu igen?" 😀 Så, nej någon som hänger sig kvar länge är det nog inte.

Men jag tyckte om boken, helt ok underhållning och läsupplevelse och så älskar jag de där miljöerna i Devon och där omkring!!!

Det är bra att hon tar upp problem som uppstår och behandlar dem ställvis väl, det märks att hon funderat. Varför gör man egentligen si eller så, när man vet att det är fel och allt blir bara mer problem? Är det det som är att vara människa, frågar hon på ett ställe. Det ligger mycket i det. Ibland trasslar det till sig. Hur man kommer ur det, ja inte alltid går det så fort att det fixar sig på en semester … Men man växer på vägen, eller så går det mer åt skogen.
Fint att läsa om hur de tog ansvar, särskilt hur kvinnorna redde upp allt. Hur vänskaper utvecklade sig på ett oväntat sätt för de inblandade, hur Gloria (från en helt annan samhällsklass och med andra livsomständigheter) lyckades lirka fram Olivias levnadsglädje igen.

Fast man blir "galen" på hur barnen får sitta emellan de vuxnas galen-eskapader , men ibland är vuxna rätt bra ändå …

En minnesvärd semester fick de ju, med nya erfarenheter som berikar livet. Om det ändå alltid vore så att allt som händer oväntat går att lösa på en semester …

Du beskriver det så fint Magi-cat. 😊 Gillar också hur kvinnorna löser det och hur deras relationer stärks, förändras.

#4 Tack! 💝 Du med! 🤗

Jag tycker om när det slutar lyckligt. Som Jenny Colgan säger i en helt annan bok: i böcker får vi veta hur det går …

Jag gillar också lyckliga slut och kan ibland gå och störa mig rätt länge på att någon bok inte slutar lyckligt. 😊

Sen kan jag också störa mig på att allt, precis allt slutar väl, som i den här boken. 😄 Kanske mest för att det inte känns verklighetstroget. Som det där med Harriets dotter (har redan glömt vad hon heter), att hon skulle ta det så bra när de räddade henne. Förstå direkt att han var dålig för henne, att hennes mamma gjorde rätt. Allt hon sa till sin mamma efteråt, så gullig och förstående… inte min erfarenhet av tonåringar. 😄

Men ok, det räcker. Nu ska jag inte förstöra boken mer, för den var bra allt som allt. 😊 Jag ville läsa mer och ville veta hur allt skulle lösa sig.

Nej, det var väl inte så trovärdigt. 😁