Inlägget är tidsinställt och jag har fått boken nu för ett par dagar sedan. 🙂 Har börjat läsa och tänker läsa klart den innan jag börjar med septemberboken.

Jag har inte heller läst den ännu. 🙂

Det var ett slag sen jag läste Käre Edward, men den har stannat kvar i minnet och hjärtat.

Får väl börja med en spoilervarning, även om alla som läser boken vet vad den handlar om.

Om jag skulle sammanfatta upplevelsen av den boken med ETT ord, är det HJÄRTSKÄRANDE.

12-årdige Edward Adler är den ende överlevande efter en flygolycka i USA, en olycka där 190 personer omkommer, bland andra Edwards föräldrar och hans älskade storebror.

Berättarperspektivet växlar mellan livet i flygplanet, timme för timme fram till kraschen, och Edward och hans nya liv hos mostern och hennes man, där Edward kämpar för att hitta meningen med sitt liv. Lätt är det inte, men Edward har många hjälpande människor omkring sig, en jämnårig grannflicka, rektorn i hans nya skola och sen den ena efter den andra av de omkomnas släktingar, som han på ett överraskande sätt får kontakt med.

Boken är helt fiktiv, men författarinnan har hämtat den yttre ramen från två flygolyckor, som hon läst om och blivit påverkad av. Bland annat en olycka i Tripoli 2010 där alla 105 ombord omkom utom en 9-årig holländsk pojke, som liksom Edward miste sina föräldrar och sin storebror. Det fick henne att grubbla över hur denne pojke skulle kunna fortsätta sitt liv efter detta och inspirerade henne att skriva Käre Edward.

Edward kämpar för att förstå meningen med sin överlevnad och för att hitta en plats i världen utan sin familj. Han tvingas konfrontera några av livets mest djupgående frågor: Hur gör vi det mesta av den tid vi får? Och vad betyder det att inte bara överleva, utan att verkligen leva?

Jag håller fortfarande på och läser den och fort går det inte.

Jag håller också på med den.

Jag har i princip bara börjat. Har lånat även Folk med ångest men den har jag int3e ens hunnit öppna.

Jag har snart läst ut den nu och det stämmer som jag läste någonstans att den blir bättre mot slutet, riktigt spännande faktiskt!

Det var bra att man hade din recension att gå efter #3!

Bäst är, tycker jag, de rörande breven Edward till slut hittar, breven från anhöriga till de omkomna. Samt beskrivningen av hans kamp, hans trauma och allt där omkring.
Och riktigt andlöst att läsa om timmarna och minuterna före kraschen, de igenisade pitotrören och pilotens olyckliga felbeslut.

Men jag återkommer när jag läst klart. 🙂

Så där, nu har jag läst ut boken, och det tidigare intrycket stämmer, att den blir allt bättre, mer inträngande, mer inkännande, mer givande mot slutet.

Bland det jag fastnade mest för är att invävt i Edwards läkningsprocess finns allmängiltiga komponenter som hur allt hör ihop. Vi är alla ett på något sätt och något plan. Så länge Edward har fötterna på jorden finns den olycksaliga Flight 2977 kvar där uppe någonstans, ostörtad. Allas minne lever och alla molekyler blandas samman. I hjärtat är vi alla ett. (Fast uttryckt på ett finare, mycket gripande, sätt i boken. 🙂)

Mot slutet varvas kapitel med planets sista minuter och piloternas kamp för att undvika det oundvikliga när allt redan gått för långt med kapitel om hur Edward går vidare mycket tack vare grannflickan Shay och annat stöd han får, hur alla som berörts går vidare och läker med kapitel om breven han fått, breven som börjar med "Käre Edward" och ger en inblick i alla de ombordvarandes och deras anhörigas liv. Sammantaget ger det en bild av människan.

Smått och stort blandas, som det ju gör i livet. Hur skulle man annars orka leva det? Från partikelacceleratorn i Schweiz till frammumlade svordomar vid ihopsättning av skrivbord från IKEA … det är livet. En del av det. Ibland är det bara för kort.

Piloterna på planet, de är den mänskliga faktorn. Ibland gör den mänskliga faktorn misstag, pga stress och invanda mönster. Ibland går situationen inte att rädda och allt slutar i ett inferno. (De avsnitten läste jag två gånger, kombinerad flygnörd och en aning flygrädd som jag är. 🙂 Alla misstag man gjort har man lärt sig av. Det är trösten, styrkan i det.)

Fint också att Edward skänker de ärvda miljonerna så pengarna kommer till nytta, en gåva till världen.

Jag gillade även inslagen med passageraren Florida och hennes plingande kjol och resonemang om tidigare liv, samt tarot-kvinnan. 🙂

Det var några spridda tankar.

Jo, en del saker hade hade jag svårt för. Gubbsnacket, speciellt i början. Flygvärdinnan och hennes svängande höfter och kommentarer om hennes utseende. Episoden på toaletten mot slutet hade vi kunnat besparas, det hade boken vunnit på.

Hoppas någon fler läser Käre Edward. Det vore roligt att höra vad ni tycker.

#9: Det tycker jag med.
Själv hade jag svårt att lägga den ifrån mig, när jag börjat läsa den - men det är ju också intressant att veta varför man börjar läsa den och inte fortsätter.

Jag håller fortfarande på med den, har inte läst så mycket nu den sista tiden. Jag tar några sidor då och då.

#10: För min del handlar det inte om boken i sig utan om att jag inte har tid. Läser mycket genom jobb och har en väldigt stressig tid med mycket att göra och dagarna räcker bara inte till.

#12 💗

Man måste prioritera. Boken finns kvar tills den rätta tiden finns. 💗🤗

#13: Så är det. Tack! 🙂💖

Nu har jag äntligen läst färdigt boken och skall försöka få ihop lite av vad jag tänkt på under tiden jag läst.
Jag har läst era recensioner och funderat lite över dem också.

Historien är ju fruktansvärd och bygger ju lite löst på det författarinnan har läst om de två flygolyckorna som skett i verkligheten. Jag har inte kollat upp dem eller läst något om dem.

Ändå kan jag inte känna in nästan något av historien, det jag kunde ta in var början av boken fram till kraschen och när Edward ligger på sjukhuset och det kapitlet som handlar om den killen som jobbade som frivillig sjukvårdare och var den som hittade Edward i spillrorna.
Det kapitlet var det som verkligen berörde mig.

Det som jag reagerade på var små detaljer som i sig själva blir så slätstrukna och konstiga men i detta fallet betyder mycket eller inget alls beroende på hur man känner eller ser på det.

Att presidenten ringer upp en skadad, chockad och traumatiserad 11-åring på lasarettet..
Kunde han inte ringt efter att Edward kommit hem och situationen lugnat ned sig?

Sen alla dessa brev…
Är det vanligt att människor som mist sina anhöriga på detta hemska sätt sätter sig och skriver brev till en liten kille på det viset eller är det bara påhittat?

Här tog jag en lång paus i läsandet för jag tänkte bara att nu kommer det att bli tjatigt och långdraget med uppräkningar av vem som är vem, vem som gjorde vad och när på planet, alla klagomål och ev. så synd det är om dem som mist släktingar vid kraschen osv.
Det var inte alls så, det var precis lagom folk som nämndes, precis som det var på planet som Edward kom ihåg i minnet.
Så det gick förvånandes snabbt att ta sig igenom det.

Sen då breven och jag måste säga att jag tyckte det var både pinsamt och jobbigt att läsa dem och sen deras krav på Edward, allt som han skulle göra och utbilda sig till enligt vad de tyckte osv.
Det var något jag inte kunde ta till mig alls, utan jag väntade på att få lite mera reaktioner från Edward och Shay men det kom inga direkt.
Sen då mostern och hennes man, de kändes som de stod helt utanför historien, de kunde väl få kommit mer tills tal än bara pratet om de misslyckade graviditeterna.

I stort kan jag väl säga att boken var "trevlig" att läsa trots den fruktansvärda historien men inte mycket jag kommer ihåg och fundera över nu när jag läst färdigt den.
Jag ger 2½ i betyg av 5.